murrays

Just nu känner jag mig väldigt stressad. Jag känner mig väldigt ledsen och otillräcklig. Det känns ungefär som om det är en bubbla runt om kring mig och den här bubblan innehåller inte syre utan någon annan gas så att jag inte kan andas. Jag måste försöka spräcka den här bubblan så att jag kan få luft. Men det går inte, väggarna är osårbara och de växer sig bara tjockare och tjockare. Väggarna är isolerade också så det känns som om jag inte hör vad folk säger, jag måste fokusera - bryta mig ut. Jag vill kunna sträcka ut armarna åt båda hållen utan att stöta på något som stoppar mig, jag vill hoppa och jag vill landa mjukt. Jag vill ställa mig upp igen. Men jag är för högt upp och min plattform krymper med varje andetag jag tar. Jag vinglar på ena benet. Snart kommer jag falla. Minsta lilla knuff kommer göra att hela min värld krackelerar. Jag vill andas, jag vill ha båda benen på stadig mark, jag vill känna frihet och jag vill att handen som kramar mitt hjärta släpper, för den håller för hårt och det börjar göra ont. 

 

Ja den här veckan har inte börjat bra, det är alldeles för mycket jag går omkring och funderar på. Varför pratar jag då inte om det jag tänker på kan man ju undra. Men saken är den att jag faktiskt inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som jag funderar över. Men jag tror att jag blir stressad över att jag är stressad. Det blir som en stor cirkel som aldrig tar slut. 

 

Allt det här får min redan snåla sömn ännu värre, vilket gör att jag sitter och sover på lektionerna = jag lär mig ingenting. Min dåliga sömn gör mig även irriterad, illamående och orkeslös. 

 

Allt som allt är jag alltså redo för höstlovet, lite London och ett par dagar utan planer känns som bästa medicinen! 3,5 vecka kvar. Tiden får nog ta att gå lite snabbare!

 

Love always

// Elin